Detta är en protest.
Jag protesterar
mot den språkliga genusdikotomin
i tredje person singular.
Jag protesterar
mot språkets uteslutande av det ena
vid benämnandet av det andra.

Hur kan språket tillåtas att så
ovarsamt behandla
två företeelser som knappast
kan skiljas från varandra
och vars gränser inte helt kan
definieras.

Jag anklagar språket för att begränsa
mitt jag,
mina medmänniskor
och den värld jag lever i
genom att tvinga mig att välja
mellan två avgränsade områden
som delar mellan sig så många
aspekter av livet.

Ett val av det ena området
innebär att jag förlorar alla delar av
mitt jag
som befinner sig på den andra sidan.

Språket tillgodoser inte mina
behov,
det är strängt, oflexibelt och
konservativt
och vill att jag skall inordna mig i
mallar
som jag inte känner igen mig i.

Genom sitt självrättfärdigande
system av inre logik
får det mig att ständigt
bekräfta
det jag vill protestera emot.

Jag vill bryta mig ur detta
system,
jag vill ta mig rätten att i språket
tillföra ett helt nytt ord,
ett könsneutralt personligt pronomen
som ännu inte är belastat med några
föreställningar
och som det står var och en fritt att
fylla med sin egen innebörd.

Ceci est un manifeste.
Je proteste contre la dichotomie
linguistique
de la troisième personne.
Je proteste contre l'exclusion de
l'un des genres
lors de l'articulation de l'autre.

Comment peut-on accepter une
langue qui traîte si brutalement
deux entités qui ne peuvent être
catégoriquement différenciées
et dont la démarcation n'est que
partiellement définissable.

J'accuse la langue qui limite
mon être,
mes proches
et le monde qui m'entoure
en me contraignant à choisir
entre deux domaines limitrophes
qui dans la vie ont tellement
d'aspects communs.

Le choix d'un domaine
implique la perte de mes
composantes
situées de l'autre côté.

La langue ne satisfait pas mes
besoins.
Elle est autoritaire, rigide et
conservatrice.
Elle exige que je me range dans
un modèle
que je ne reconnais pas.

De par l'autolégitimité de son
système de logique interne,
la langue me fait continuellement
confirmer
l'objet de ma protestation.

Je veux m'affranchir de ce
système.
Je revendique le droit d'ajouter
un nouveau mot à la langue:
un pronom personnel mixte,
jusqu'à présent libre de toute
connotation
et auquel quiconque est libre
d'attribuer une signification.

I have an objection
against the linguistic gender
dichotomy
in third person, singular form.
I object against the linguistic
exclusion of the one
by mentioning the other.

How can you allow language to
mistreat
two things that can hardly be
separated
and whose borders are
indefinable.

I accuse language for limiting my
being,
my fellow-beings,
and the world I'm living in
by forcing me to choose
between two limited areas
who share between them
so many aspects of life.

A choice of one of them
will deprive me of all the parts of
my being
belonging to the other.

Language doesn't provide for my
needs,
it is severe, inflexible and
conservative,
it wants me to adapt to
a model
I don't recognise myself in.

Through it's self-righteous system
of inherent logic
it makes me continuously
confirm
what I want to denounce.

I want to break out of this
system,
I demand the right to add to
language an entirely new word,
a gender neutral personal
pronoun in third person,
not yet burdened with prejudices
and free for everybody to fill
with their own meaning.